30 år efter Estonia-katastrofen: Överlevande kräver upprättelse och sanningskommission - Carl Eric Laantee Rentamm

Sammanfattning:
Carl Eric Laantee Rentamm, överlevande, talade på Minnesceremoni för Estonia som sändes på SVT, 28 september 2024.
I sitt tal 30 år efter Estoniakatastrofen uttrycker Carl Eric sitt deltagande till de anhöriga och uppmärksammar hur de som drabbats fortfarande lider av de beslut som togs efter katastrofen. Talaren påminner om de löften som Sveriges statsminister gav kort efter olyckan om att bärga de omkomna, men som senare övergavs. Istället täcktes förlisningsplatsen av stora mängder sten och sand, vilket än idag framstår som ett inhumant beslut. Dykarna som besökte platsen har dessutom vittnat om att de utan problem skulle ha kunnat bärga kropparna. Talaren efterlyser en sannings- och försoningskommission för att utreda och erkänna de misstag som begicks samt föreslå sätt att gottgöra de drabbade.

Transkibering av talet
Eders Majestäter, herr talman, herr statsminister, herr minister, your excellences, mina damer och herrar, kära ödesfränder, kära vänner. Först och främst vill jag uttrycka min djupa medkänsla och mitt deltagande till alla er som förlorade en anhörig i Estoniakatastrofen för 30 år sedan. I min egenskap av överlevande har jag, 30 år efter förlisningen av det civila fartyget M/S Estonia, fått till uppgift att hålla ett kort tal.

När man har upplevt en katastrof av denna omfattning är det inte en lätt uppgift att på några minuter förmedla allt man skulle vilja säga. Att överleva var inte lätt – genom att vid otaliga tillfällen fatta rätt beslut och ha otroligt mycket tur i oturen lyckades vi som överlevde med det omöjliga. Att överleva är en stor gåva men innebär också ett ansvar. Det är därför jag står här inför er alla idag.

Mitt budskap till denna ärade församling är att vi som drabbades av katastrofen tyvärr ännu idag lider på grund av de misstag som begicks efter M/S Estonias förlisning, på grund av en rad oväntade och olyckliga statliga beslut. Jag vill påminna er om att Sveriges statsminister Carl Bildt den 28 september 1994 sa att han ansåg det mycket viktigt att stora ansträngningar skulle göras för att bärga de omkomna av hänsyn till de anhöriga. Den tillträdande statsministern Ingvar Carlsson sa dagen efter katastrofen att alla ansträngningar måste inriktas på att Estonia skulle bärgas.

Trots dessa uttalanden tog statsminister Ingvar Carlssons regering beslutet att lämna alla döda kroppar kvar i och omkring fartyget, vilket resulterade i att katastrofplatsen täcktes med geotextil, 10 miljoner kilogram sten och 460 000 kubikmeter sand. Beslutet känns än idag omänskligt, obegripligt och chockerande. Och inte blev det bättre av att dykarna, som på uppdrag av den svenska staten besökte M/S Estonia, nu har berättat att den svenska regeringen ljög när man påstod att det var för svårt att ta upp kropparna från fartyget. Dykarna har bekräftat att det upplevde det som psykiskt svårt att inte tillåtas att på sedvanligt sätt bärga de omkomna, vilket de lätt skulle ha kunnat göra.

Jag kunde inte den 28 september föreställa mig att alla kroppar skulle lämnas kvar på botten. Nu, 30 år efter förlisningen, vore det på tiden att Sveriges, Estlands och Finlands regeringar erkänner att misstag begicks och tillsammans verkar för att en gång för alla begrava de omkomna på land. Det finns exempel från olika länder på hur man tar hand om omkomna årtionden senare. Claes-Göran Wetterholm nämnde i sitt tal redan ett exempel från Norge.

Dessutom vill jag poängtera att övertäckandet av fartyget innan Sveriges, Estlands och Finlands gemensamma utredning ens var färdig innebar ett rättsligt haveri. Därigenom förhindrades rättsskipning eftersom man omöjliggjorde för oss drabbade som målsägare att få tillgång till bevis från förlisningsplatsen för kommande rättsprocesser. Hemlighetsstämplandet av dokument kring Estoniakatastrofen är inte heller vad man behöver för att som drabbad få en klar bild av vad som har skett.

Det som statens haverikommission och den estniska motsvarigheten nu gör tillfredsställer inte mina förväntningar. Jag anser att vi behöver en sannings- och försoningskommission som identifierar och bedömer de fel som begåtts i den statliga behandlingen av katastrofen och av de drabbade. Kommissionen bör komma med förslag på hur felen kan rättas till och gottgöras. Kommissionen borde bestå av oss drabbade från olika länder, av specialister som de drabbade själva väljer samt statliga representanter. Jag skulle gärna bidra med min erfarenhet i en sådan sannings- och försoningskommission.

Tack för ordet.