Vad längtar jag efter i Skyddsvärnet.

Varför längtar jag så mycket efter det som inte längre finns kvar? Varför vill jag så mycket strax innan jag skall somna?

Nu ser jag några gröna grässtrån och jag har målat dem bakom mina slutna ögonlock. Jag är på en äng inne i min egen tavla och det är något minne som kom för mig.

Jag sitter på morfars moped inne i skogen och grässtrån har slitits loss - fastnat under mopeden och följt med ner mot sjön. Jag är 15 år och på väg ner till Storsjön för att dra upp gäddor.

Morfar steker pannkakor i himlen, sådana som jag älskade när han levde. I fantasin vill jag så mycket och längtar efter det bakom mina ögonlock.

Olja har droppat ned på gräset under mopeden. Det är något speciellt med kladdig svart olja.

Jag räknar ut hur många liter bensin som behövs för att kunna köra hela vägen ner till Skåne från Södermanland - hur många timmar som jag behöver plåga mig igenom arbetet på konditoriet, där tyrannen finns - bagaren som alltid gör narr av mig, som får mig nervös när han säger att jag är oduglig.

Men det blev aldrig så, jag kom inte iväg och bagaren fick fortsätta att håna mig. Jag var fast i det där.

Jag är på väg i en annan skog, på väg mot havet. Några vassa strån och sen sanden. Far har filten under armen och går så där lite böjd, men med långa steg. En pojke hinner knappt med. Det är sommar - varmt, men den tilltrampade stigen är kall under naken fot, av många människors vandring ner mot havet. Kanske var det något inom dem som gjorde marken så där kylig.

Nu över den smala bron och det finns ål i vattnet där under. Farbror är åla-fiskare och har en liten stuga nere vid havet. Ibland är han där och det är något spännande och mystiskt tycker en liten pojke som jag.

Sen ut mellan tallarna och där skär de vassa stråna mellan tårna, innan den mjuka sanden vid stranden - inbjudande öppnar upp mot havet. Där skall vi bada och far skall sola och göra något annat som mor inte tycker om. Men i tavlan kan allt förändras och bli till något annat än vad det var från början.

Far hade påpekat om flickan vid nakenbadet - gapande hade han sagt att hon inte hade bröst, men att hon hade könshår. Hon var kanske 11 år och far hade kikaren som hängde i sitt band kring hans hals. Men i min målning så finns det inga små flickor med könshår och utan bröst - det är bäst så.

Mor går över ängarna tillsammans med mig. Jo jag är på två ställen samtidigt - här med mor vid ängarna och vid havet med far. Vi skyndar förbi tjurarna och korna och tar oss in under taggtrådsstängsel och närmar oss tallskogen.

Hon halkar där det är brant och glider ner för slänten inne i skogen. I en hand håller hon en halvtom Aurora-flaska. Vilken tur att flaskan inte trasades sönder, tänker jag, för då hade mor kanske skurit sig på skärvorna. Hon lugnade sig efter fallet, men snubblade igen när hon skulle resa sig upp och jag vågade inte hjälpa henne, eftersom hon kunde bli så arg om man rörde vid henne.

Vi gick vidare inne i tallskogen...

Vid havet satt far och solade när vi kom fram och jag satt också där och var orolig över vad mor nu skulle ta sig för. Jo jag såg mig själva komma tillsammans med mor, samtidigt som jag satt vid stranden tillsammans med far, som hade kikaren i händerna. Mor var arg - jag ville fly och blev två av mig själva.

Grässtråna blev blodiga och jag är nu 16 år.

Morfar undrar varför hans moped är inne i skogen och 50 mil från Landskrona. Han öppnar upp ett moln på himlen och då ser jag ruinerna där han står och pekar. Min mor är också där och i sitt världskrig, som varade under hennes barndoms första 6 år. Det var då som hennes sjukdom väcktes och i sin fars knä där hon skulle sjunga, när han var full och svartsjuk.

Mitt eget världskrig kom efter att jag hade blivit 6 år.

Nu skäller mor på far vid stranden. Hon skriker - frågar ut honom om hororna som finns inne i hennes sjukdom. Är det flickan med könshår, fast utan bröst, som mor menar är horan? I så fall är det ju inte i sjukdom som hon skriker denna gång? Jag vill gömma mig inne i det gamla skyddsvärnet, där sand har spolats upp på av havet.

Jag sitter uppe på kullarna och ser folkvagnsbussen där nere på vägen. Min far och äldre bor kör iväg utan mig. Jag är 18 år och allt bråket handlade om alkoholen, om varför en fick mer än en annan. Det var därför som de körde iväg och utan mig i bilen. Jag gick ner till farbror i huset och frågade. Han sa lugnt: "de körde", men inget mer. Då ringde jag mor och berättade alltsammans, jag skvallrade i vrede. Ett par timmar senare kom de tillbaka och min bror var arg, men jag fick följa med hem - vad nu hem är för något?

På sov-loftet öppnar jag mina ögonlock, sätter mig upp - tänder lampan, tar pennan och blocket. Det ligger vissna grässtrån och en tom aurora-flaska på golvet. Pappas filt hänger över räcket, den är blöt av det salta havet och av något annat som mor mår dåligt av.

Morfars moped har rostat sönder och jag undrar om den fortfarande är kvar där uppe i norr. Den stod i alla fall under en fallfärdig lada invid fosterhemmet i Yttervalla, sista gången som jag var där..

Det knackar på min dörr och jag vet vem det är. Det är far, morfar, mor och min äldre bror och de undrar alla när jag skall måla klart tavlan.

Jag blundar igen och längtar så mycket, efter det som inte längre finns kvar. Varför vill jag så mycket, strax innan jag skall somna?

Nu ser jag ännu ett grässtrå, just där minnet vaknade och ett annat vasst strå invid havet. Men jag är inne i skyddsvärnet och jag har somnat.

Jimmy (Andersson) Thuen 15 Juli 2018

Inläst 1 Okt. 2024