Ledaren 5: Traktorer eller kärlek

Kärleksmanifestationen är - eller snarare kan bli - ett väldigt viktigt initiativ med potential att växa så mycket att den blir en rejäl nagel i ögat på etablissemanget. Initiativtagarnas kraftansträngningar är lovvärda på alla sätt och förtjänar beröm.

Men det finns också, enligt min mening, en uppenbar risk för att detta kan bli en återvändsgränd. Vägvalet, att med taktisk retorik och en 'lagom' blandning av infotainment skapa mysfaktor och stämningsskapande inramning, för att s a s närmast i smyg kunna föra fram hårda budskap, är långt ifrån säkert den bästa metoden, vare sig på lång eller kort sikt.

Dels undviker man knappast oförtjänt brunsmetning, snarare drar man sådan till sig, eftersom de smetande kan lukta sig till den ängslan som de realpolitiska 'taktiker' tenderar att förmedla. Det ska vi återkomma till i nästa ledare.

Dels finns det en risk att taktiken plötsligt tar överhanden, medlen förvandlas till ändamål. Något som är extra stor risk för, om mullvadar lyckats nästla sig in i anrättningen. Dessa har förstås just detta mål, att skapa en återvändsgränd.

När omvärldens protester, åskådliggjorda av bl a bilder från Paris, där 1000 uppretade bönder med sina traktorer lyckas lamslå all trafik, visar upp ett berättigat vrede, en desperation som på alla sätt svarar på och avslöjar ondskan i de åtgärder som etablissemanget är på väg och vill genomföra, så sänder namnet Kärleksmanifestation ut signaler som gör det svårt att ta hoten på allvar.

En osökt jämförelse kommer på näthinnan. Mellan den revolutionsartade stämning som rådde i Frankrike 1968 och den patetiska Kårhusockupationen i Stockholm samma år, den som Palme besökte och fick allt att låta och upplevas som en sen hämtning från lekstugan.